Hej
Ja jag började på gymnasiet, det var en lite klass och det var ju rätt ok, men det fanns ingen jag kände att jag hade något gemensamt med. Så jag umgicks med personer från en annan klass, som vi ibland hade lektioner med. Annars så var jag själv på rasterna. Första veckan så vrickade jag ena foten och fick hoppa på kryckor i 2 veckor och det var rätt jobbigt då vi hade vart hem rum på andra våningen samt våra skåp. Sen hade vi en del lektioner på nedre plan. Och det var ingen som direkt ville eller erbjöd sig att hjälpa mig med böcker eller liknande. Fick veta andra veckan att jag kunde gått och frågat om jag kunde fått lånat nyckeln till hissen. Men tyckte då att det var meningslöst eftersom jag skulle till doktorn bara någon dag senare.
Det här med killar blev ju inte lättare heller. De såg ju inte en eller så viskades det om en bakom min rygg. Det kändes inget roligt alls. Var en del i biblioteket och en del gånger satt jag bara och tittade på alla som gick omkring. Kände att jag behövde något så jag började med rökning. Visst inget bra sällskap men jag fick något att göra. Fick en kompis så småningom som man började umgås med även privat. Hon var lite utanför hon med så vi passade rätt bra. Vi märkte att vi hade liknande musiksmak så vi var ute ibland och det kändes ju rätt bra.
Jag gick ju bara 2år på gymnasiet, blev ju lokalvårdare då jag gick ut, men ju längre åren gick så blev man till slut utbildad hemmafru. Fick ju aldrig något jobb, blev ju bara praktiker och desto längre åren gick så blev man bara mer och mer deprimerad.
Kärleks livet blev ju så där. Visst träffade man några killar då och då. I början så trodde man ju att de gillade mig för den man var, men sen fick man upp ögonen på att det inte fanns så många som tyckte om en för hur man var och såg ut utan de var bara ute efter en sak.
Men även om jag gick på en jäkla massa nitar så ville jag inte ge upp. Ville ju hoppas på att en dag så skulle man hitta någon som tyckte om en för den man var.
Ja jag ska la säga att jag gick 2 år på folkhög skola med på senare tiden. Och de var det bästa åren som jag gått i skolan. Ingen visste någon om min så de lärde sig känna mig som jag var och hade riktigt trevliga vänner i skolan och trevliga lärare. Gick då på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Första året bodde jag på skolan och det var en trevlig erfarenhet. Andra året så fick jag en egen lägenhet, även om det var en etta. Denna lägenhet låg då i Nödinge som inte låg så långt ifrån skolan. Där träffade jag en av mina bästa vänner. Det roliga var att hon heter detsamma som mig i både för och efter namn. Och tro mig det har vi haft roligt åt många gånger under de åren vi har varit vänner.
Ja sen har jag även bott uppe i Lidköping i 4år. Och de åren har också varit bra för mig själsligen. Då jag då redan då hade fått problem med min psykiska hälsa. Hade fått tabletter mot depression i några år innan. Hade även fått gå igenom en undersökning där det kom fram till att jag hade ADD. Men jag trivdes rätt bra uppe i Lisch, som de kallar Lidköping för. Fick en del bra vänner som man umgicks med. Där uppe hade jag bara mig själv att tänka på, och det var faktiskt rätt bra för mig. Va det något jag behövde så fick jag försöka att fixa det själv och det löste sig. Visst var jag och hälsade på familjen, och vänner nere i Laholm, och de som ville kom och hälsa på mig. Och visst träffade man killar här med och en del man träffade gillade faktiskt mig precis som man va och det tyckte jag var skönt. Behövde höra det. Tyvärr blev det inte något med någon av de killarna ändå men man har ju blivit vänner med dem så de finns kvar.
Ja och nu sitter jag här nere i Lilla tjärby där jag bor i en 2:a på bottenvåningen. Och den resan har ju inte häller varit enkel. Då man flyttade från Lisch och till lillbrosans hus som jag fick hyra kändes ju först underbart. sen efter några månader så fick man veta att de var tvungna att flytta tillbaka och då hade jag plötsligt ingenstans att ta vägen. Brosan skulle fixat till uthuset till en lägenhet men det gick för långsamt och jag började må dåligt igen och så började karusellen. Hade problem att få hyra lägenhet av ekonomiska bekymmer. Så man flyttade in till stora syrran då jag fick ett rum där. Det gick bra ett tag, Sen fick jag besök av stora spindlar som började krypa på mig och efter det så kunde inte jag sova där. Min kompis sa att jag kunde få låna hennes lägenhet och sova i medan hon var hos sin kille så det gjorde jag. Sen Fick jag flyttat min säng till mina föräldrar då jag inte kund bo hos syrran längre. Och där bodde jag i ett halvår innan jag fick min egna lägenhet igen. men visst då fick man ju ta den lägenheten som jag fick och det var en etta i våxtorp och det var ok. där bodde man i 2år. sen flyttade man till en etta i Laholm på andra våningen och den bodde jag i 2år. Sen efter det så fick jag då en 2:a fast den låg på tredje våningen. Och då hade ju mina föräldrar fått svårt att gå i trappor och ena kompisen hade flyttat till sin kille långt åt helsike...hehe. och den andra av mina kompisar hade fått problem med sin kropp och fått en rullstol. Så fick inte så mycket besök och sen kom ju covid och det gjorde inte det bättre. Fick astma och fick göra mig av med mina katter jag hade då.
Men som sagt va nu sitter jag här i Lilla tjärby och trivs så bra i min 2:a. Fortfarande singel och över 50 bast. Visst kan man sakna någon speciellt på kvällar eller på någon helg, men det går framåt. Har svårt att lita på om en kille säger att han gillar mig, vad är det då han gillar? Så det blir nog att man är singel det är nog bäst.
