Hej
Har på senare tid känt som om man ville skriva lite hur jag hade det i min barndom och hur min uppväxt såg ut.
Det började då när jag var 5 år och fick då en vanlig åkomma då man är liten, nämligen urinvägs infektion. Problemet var det att det gick längre än så. Det gick upp till njurarna och infekterade dem. Man fick börja med medicin och det höll i sig i flera år. Det utspelade ju säg så att jag inte kunde hålla tätt så det kunde vara så att man fick ha med sig extra kläder så man slapp gå med blöta kläder hela dagarna. Då man började skolan så först va det nog ingen som tänkte på det, men ju äldre man blev och det inte blev bättre och man fick ju åka till doktorn ibland. Klasskamraterna tyckte nog det var konstigt att jag åkte till doktorn så ofta. Klass kamraterna började retas då de inte förstod varför jag inte kunde hålla tätt då jag var kissnödig och ingen toalett i närheten. Var ofta väldigt ledsen då jag kom hem. Och frös en del då jag tog av mig min långarmade tröja och satte runt midjan då det hade hänt en olycka. Mina föräldrar fick mig till en mindre skola, då jag gick i en rätt stor skola från början. Vi bodde ju då ca 1 km från samhället Öringe och ca 3 km till samhället Genevad. Började i Veinge skolan i 1-3. Fick sen då komma till Genevad skolan i 3 årskurs. Fick några vänner där som började att umgås med, å det blev ju bättre och lärarna hade mer tid till en.
Sen började man ju i Veinge skolan igen. Läkarna hade satt mig på schema då jag skulle gå och kissa även om jag inte behövde eller ej, tyckte det var jobbigt. Då jag kom upp i 6 klass så fick jag åka upp till ett stort sjukhus i Göteborg. De började behandla mig för min sjukdom. För ja jag kan säga att det var som en sjukdom. I början så var man där bara någon vecka i taget då man inte skulle förlora så mycket från skolan. Kompisarna började tycka att jag hade rena lyxen då jag slapp skolan. Men jag fick ju läxor med mig men det såg de inte. Uppe i Göteborg så började dagarna med att man skulle ta tempen varje morgon. Sen hade man ingen nål i armen så fick man det och det var ju inget roligt det heller då jag tyckte det var hemsk att bli stucken. Genom nålen så fick man då medicin och ibland så tog de en hel del blod prover. Sen så fick man gå till ett speciellt rum ibland och då fyllde de ju ens urin blåsa med vatten så det kändes som om den skulle sprängas. Och så fick man ligga så ett tag bara för att de sa att det skulle utvidga blåsan. Sen så en dag sa de att de skulle föra in ett litet litet rör i mig via urinröret så det skulle hjälpa till. De försökte föra in det i mig utan bedövning, men det lyckades inte, jag var så pass infekterad så de fick söva ner mig.
Allt som allt så tillbringade jag en hel månad uppe i Göteborg, även om det var vecka efter vecka. Då min far fick följa med upp. Då han fick ta ledigt från jobbet. Men visst det var ju inte bara undersökningar. Jag fick en väldigt go kompis vid namn Josefina. Hon hade liknande problem så vi låg på samma rum. Och då hennes familj kom upp och hälsa på så kom ju hennes bror upp och han blev jag förtjust i och senare blev tillsammans med. Sen kom hem och så småningom blev friskförklarad. Jag höll fortfarande kontakt med Josefina och skickade en hel del brev med bilder och så. En rolig grej var att hon bad om extra kort då hennes bror snodde korten jag skickade. Så det var rolig att min första pojkvän gillade mina kort. Vi fick även lära oss att dansa bugg på skoltid, vilket jag tyckte var riktigt kul. Mindre kul var att det inte var direkt någon som ville dansa med mig. Men då fick jag dansat mer med dansläraren.
Sen glid vi isär ju äldre man blev. Jag började ju på högstadiet och då blev det ju fler personer som kom till skolan och där var ju en hel del söta killar. Men även om jag var friskförklarad så var jag ju fortfarande mobbad av personer i skolan. De tyckte jag var dum och ful vilket de sa till mig. Jag hade då blivit så jäkla känslig och kunde ibland gå till toaletten och sitta och gråta. Försökte få någon ny kille att gilla mig, vilket inte var det enklaste. kändes som att alla bara tetades med mig. Kompisarna som man hade innan började glida ifrån och då blev man ensam igen. Jag lärde mig att hålla mer och mer inne i mig. och satte upp en mask i skolan. De flesta kunde läsa mig som en bok och visste vilka killar jag gillade och inte gillade. Så i 9 klass så blev det bal och jag gick själv och tyckte det var rätt ok. Hade fått en ny klänning uppsydd till mig så jag kände mig så fin så fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar